Historik

Hur gick det till när Träslövs kyrka blev till?

Sedan 1100-talet fanns Träslövs kyrka där Skultagården ligger idag ca 1 km norr om nuvarande kyrkas plats. Men varför flyttades kyrkan? Idag skall vi få historien om vad som hände som gjorde att kyrkan byggdes helt ny på en ny plats. I Träslövsboken, som hembygdsföreningen gav ut 1971, har Louise Lönnroth redogjort ganska grundligt om vad det var som hände. Här följer ett utdrag om detta.

1838 utbetalades ur kyrkokassan förrättningsarvode för syn av kyrkan, förslagsritning till ny kyrka och kostnadsförslag för nämnda ritning. Det var här fråga om en domaresyn, som ägde rum den 17/7 1838. Vid synen hade infunnit sig bl. a. prosten Bexell, kyrkoherden Glasell, vice pastorn Thorbjörnsson, Träslövs församlings kyrkoråd, häradsskrivaren Svenonius, lantbrukaren J. P. Hedenberg på Kvarngården, 11 bönder samt nämndemän. En murmästare och en snickaremästare biträdde med sin sakkunskap. Man konstaterade att kyrkan var i dåligt skick. Tornet hade rejäla sprickor och lutade mot söder. Ett sockenstämmoprotokoll av den 2/4 1835 citerades, vari församlingen beslutat att utvidga kyrkan 25 alnar i öster. Detta beslut byggde i sin tur på ett förslag, som biskopen af Wingård framlagt vid en visitation 1833, då kyrkoherden Glasell för övrigt installerats i sitt ämbete. Biskopen hade uttalat en önskan om att man borde ta bort koret och förlänga kyrkan i öster. Häradsskrivaren Svenonius förkastade vid domaresynen denna lösning och föreslog i stället uppförande av en helt ny kyrka i Träslövs by. Svenonius förslag understöddes av Bexell, Glasell m. fl. vilkas sammanlagda antal uppgick till åtta personer. Då ett dyrbart kostnadsförslag för en reparation av den gamla kyrkan presenterats och kyrkans aktuella ekonomiska ställning bedömts, stannade man principiellt vid att förorda en ny kyrkas uppförande.
När de bevarade sockenstämmoprotokollen åter börjar den 2/8 1840, kommer man rakt in i prosten Glasells kampanj för uppförande av en ny kyrka. Han mötte starkt motstånd från församlingen. Majoriteten av församlingen ville nämligen bygga om sin gamla kyrka enligt biskopens förslag av år 1833. Häremot åberopade Glasell ständigt domaresynens av år 1838 protokoll. Han betvivlade till och med att stenen av den gamla kyrkan "över 3 sekel gammal och av kuller" ens var brukbar till en ny kyrka. Glasell genomdrev sin vilja, trots segt motstånd från församlingsborna. Sommaren 1850 revs tornet och 1851 resten av kyrkan. Samma år försåldes den gamla kyrkans effekter på en auktion, som utlysts i Varberg och Falkenberg samt omkringliggande lantkyrkor.
Man koncentrerade sig nu helt på den nya kyrkans tillblivelse, men fortfarande fanns den största delen av gamla kyrkans sten kvar på kyrkogården. Vad skulle man göra av ruinen? De närmaste fem åren föreslogs flera gånger på stämmorna att skolhus, sockenstuga eller fattighus skulle uppbyggas av gamla kyrkans stenrester. Så blev emellertid inte fallet. Ruinen lämnades åt sitt öde.
1840 fick församlingen Kunglig Majestäts avslag på sin ansökan om stambok och kollektmedel från hela riket för en ny kyrkobyggnad. Men prosten Glasell var ändå i motsats till större delen av sin församling, optimistisk och erinrade om kyrkans stigande tillgangar. 1841 kunde han meddela träslövsborna att en ritning på en ny kyrka begärts en gång granskats, därefter ändrats och ånyo uppsänts till och denna gång gillats av kungen. Den första ritningen kan ha varit identisk med den som upprättats till domaresynen 1838. Även kostnadsförslag var nu uppgjort. Allt synes ha varit klart inför byggnadsarbetet, men församlingen var inte lika övertygad som sin präst om att en nybyggnad verkligen var beslutad. Men prosten Glasell tvekade inte. Han inledde en sockenstämma den 15 november 1841 med följande ord, som inte tålde motsägelse: "Vi villje bygga Herranom ett nytt Tempel. Skrift och tiderna vittna: att Kyrkobyggnadsbeslut blifwit fattade och verkställda, icke blott af hemgångne fäder, utan ock af samtida församlingar inom Riket och Stiftet, hwartill äfwen denna församling i långliga tider lämnat understöd och hjelp". Nu skall man besluta om var den nya kyrkan skall byggas. "Måtte tiden nu wara inne och dagen kommen för ett enigt afgörande; ... och när församlingen endrägtigt och beredwilligt angriper verket skall Gud och Konungen understödja företaget". Man diskuterar hur lång tid byggnadsföretaget skall ta. Prosten avvisar befallningsmannens i Varberg S. Malmstedt förslag om en tioårsplan och föreslår själv en tidsrymd om 5-6 år. Församlingen voterade emellertid för Malmstedts förslag.
Ännu 1842 höjdes en del röster i församlingen mot den planerade nybyggnaden. Men att en ny kyrka verkligen skulle komma att byggas stod snart ganska klart.
Nu koncentrerade man sig på frågan var kyrkan skulle ligga. Vid en omröstning den 15 november 1841 beslöt man använda den gamla kyrkoplatsen. Detta beslut överklagades 1847 hos Kunglig Befallningshavande i Hallands län av några församlingsmedlemmar med häradsskrivaren Svenonius på Jonstaka i spetsen. Som synes var häradsskrivaren en mycket aktiv man i kyrkobyggnadsfrågan De avvisade den gamla kyrkogården som plats för den nya kyrkan. De hävdade att den gamla kyrkogården var sidlänt, så att vatten trängde in i de öppna gravarna, samt att klockarebostället och borgmästarebostället Träslöv Skultagården icke skulle komma att ligga på lagligt avstånd från den nya kyrkan. Brandfaran var överhängande ansåg de. Istället ville de förlägga den nya kyrkan på prästgårdens ägor och i vederlag härför kunde prästgården lämpligen få den gamla kyrkogården. De ansåg dessutom att kyrkobyggnadstiden borde inskränkas till 5-6 år. Invid häradsvägen utpekade man den nuvarande kyrkans plats som mest lämplig. Detta jordstycke på ett och ett halvt tunnland innehades av en änka Kerstin Andersdotter i Nr 8 Träslöv.
Svenonius' motståndare ansåg att berget låg för nära jordytan på den nya platsen. Det skulle bli svart att kunna gräva tillräckligt djupa gravar. De ville bygga sin nya kyrka på den gamla kyrkogårdens grund och höll fast vid det gamla beslutet om en tioårig byggadstid. Handlingarna i denna sak behandlades av Kunglig Befallningshavande, som vidarebefordrade dem till Kungliga Kammarkollegium. Kammarkollegiet anslöt sig till det nya av Svenonius utarbetade förslaget, efter att ha konsulterat en besiktningsman, som inspekterat den nya platsen. Konungens Befallningshavande hade liksom Biskopsämbetet också uttalat sitt gillande av den nya kyrkoplatsen. En del församlingsbor klagade förgäves hos kungen över det ändrade beslutet. En kommissionslantmätare uppmätte 1849 platsen för den nya kyrkogården och kyrkan. Prästgården erhöll den gamla begravningsplatsen i vederlag. En kyrkobyggnadskomitté tillsattes och började dra upp riktlinjerna för byggnadsarbetet, som utbjöds på entreprenad 1849.

Sammanställt av Kalle Svensson